Nytt trådlöst tangentbord – mitt liv kan börja igen

Firar mitt nya trådlösa tangentbord med ett blogginlägg. Jag har ett tangentbord sen tidigare som jag köpt till min padda, men det är så litet och tight mellan tangenterna; det blir alldeles för lätt att trycka på ”n” istället för ”m”. Om man måste koncentrera sig på varje bokstav så kan man lika gärna skriva på touchscreenen.

Nu har jag alltså ett nytt fullstort men ändå litet och nätt trådlöst tangentbord som passar till både dator och padda. Så skrivmässigt är det som om jag hade en bärbar dator igen. Hurra! Nu kan jag skriva ordentligt!

När man fyller år i november och det sen är jul i december blir det mycket funderande kring vad jag önskar mig. Vad behöver jag? Det är rätt skönt att då kunna tänka att jag har det mesta jag behöver. Tak över huvudet, mat i magen och en säng att sova i. Därför har det känns som en trevlig lyx att kunna önska sig och köpa diverse verktyg samt konst -och pysselmaterial. Skapa bör man annars dör man.

Annonser

En vecka kryddat med ångest

Förra veckan blev det själ(v)medicinering med chips och choklad, och mat på stan. Ångest är överskattat, å ena sidan inte så farlig, å andra sidan djävulsk som den smyger sig nära och sakta men säker kramar om. På insidan, i kroppen, därhelst den kan nå.

Då jag inte har någon traumatisk händelse bakom mig, mer än de upp och nedgångar som man kan ha i dagens stressiga och självupptagna samhälle, så känns det svårt ibland att få ha ångest. Fick jag välja så skulle den ju givetvis bort, men nu är den del av mitt liv, av mig. Den kostar mig ibland, och att berätta om den är inte alltid naturligt. Jag skäms inte för den. Men hur kan jag förklara den som orsak, då den ej syns, då den oftast kan hanteras, men ibland tar den så väldigt mycket av mig, och jag vill kunna få förlåtelse? förståelse?

Hur pratar man om ångest? Så att det blir naturligt, så att den får sin plats; i samtalet, i samhället; då den tar plats i människors liv. Inte för stor plats, eller för liten. En bekräftelse att ångest finns, hos alla, och hos vissa lite mer.

Ett sätt för ångest att visa sig på är andningen, det blir svårt, en ansträngning. Vet man inte vad det beror på kan det nog kännas jobbigt, är det fel på lungorna, kanske astma? borde jag gå till doktorn?  Och i båda fallen är det bra att gå till doktorn, och ibland kanske till två eller tre doktorer, om de första inte lyssnar. Det händer hela tiden, att folk inte lyssnar. Då tar man sin röst och går till någon som vill lyssna, som tar sig tid.

Jag önskar inte att jag hade astma, men viss typ av stress, av ansträngning ger mig andnöd, ger mig ångest. Det känns mer acceptabelt att ha ex. astma som orsak till att jag inte hann, kom, orkade. Jag vill inte ljuga, men inte heller alltid tala sanning. Alla behöver inte veta allt om mig, veta det som utmanar mig, och ibland fäller mig.

Jag skäms inte över min ångest, den bara är; inte hela tiden, oftast inte alls, aldrig långt långt borta. En vän som gör sig påmind då och då. Inte den mest välkommna vännen, men inte en fiende heller; att vara rädd för den gör det värre, att kämpa med den likaså. Ångest är som en inre kramp, en massa knutar som trasslar och drar; att släppa taget, att slappna av, av ta en knut och sen en knut till, det är så man tar sig ur, tar sig fram.

För mig tog det många år att få ett rimligt grepp om ångest; att det är något jag har, hur den kan se ut, vilken plats den tar, och hur man lever ett gott liv ändå. Bilden innan var ungefär som att jämföra att vara deppig med en depression. Jag tror faktiskt att jag är mer rädd för att människor ska underskatta ångest och döma mig som lat eller dryg, trots att jag också är rädd för att bli dömd som sjuk och ostabil. Det som gör mig lättad och trygg är att jag inte är ensam ångester, vi är flera som lever goda liv, flera som genom historien och nu gjort större, och bättre, och aldrig tidigare skådade ting.

När jag landar på andra sidan, när jag kan andas djupt igen, får jag påminna mig om att jag är inte ensam, jag behöver inte skämmas. Vi är flera som kämpar och lever. Vi får finnas. Jag får finnas, precis som jag är.

Jag har en tyngd mot mig, men så mycket mer för mig. Vinden i ryggen och blicken fram, upp, ut.

Att vara arbetssökande är ett heltidsjobb

Att vara arbetssökande är ett heltidsjobb, det inte en vilande tillvaro. Jag har gått igenom ”sovmorgonsfasen” där jag njutit över att kunna sova och inte behöva skynda iväg. Den ersattes snabbt av ”jag-är-uselfasen” där jag kände mig lat och stilla men samtidigt trött då jag kämpade varje dag med att få till rutiner. Jag kom sakta över känslan av lathet då jag läst och lärt mig att man inte är lika produktiv utan rutiner på dagarna. Att definitionen av produktiv ändras. Att jag behöver min egen definition av produktiv – måste man ens vara det? Att vara till nytta känns mer positivt och inte lika prestationsstressande. Att vara ”nyttig” handlar inte bara om att göra, det ger mig något dessutom. Jag läste att det är naturligt med trötthet och ångest, och kände mig då mindre av båda, och kunde släppa min kamp med dom. Att acceptera livet som det är nu ger mig mer energi till att sikta framåt.

Jag bestämmer nu vilka förväntningar som är rimliga för mig just nu. Jag får ha sega dagar utan att gå under av skuld. Jag får använda tiden till roliga saker. Jag måste göra sånt som inspirerar mig, för hur ska jag annars få energi, växa, våga? Jag söker jobb men jag investerar även min tid i mig och mina passioner, vilket jag tror kommer öppna mer dörrar och rätt dörrar för mig. Troligtvis inte idag, men kanske imorgon och nästa år, för jag vill även ha framtiden och ”sen” välplöjd och väntande med möjligheter.

Jag peppar mig själv, hittar allt som finns för att påminna mig om att jag kan en sjukt massa saker, just det, hallå såklart! Det hjälper mig att ta för mig, och det hjälper mig att stå stadigt när skiten når fläkten. För vill man äta så måste man ta hjälp, och det har sitt pris ibland.

Man har skyldigheter som arbetslös och det gäller att lära sig dom fort, samt att inte känna sig dum när man missat nåt, för det är alltid nåt man missat och någon som slår en på huvudet då. Det känns ungefär som att gå en kurs där man aldrig får veta när proven kommer och vips så blev man underkänd, en fantastisk kurs som aldrig tar slut utan som börjar om varje månad. Repeat. Skicka in det ena, rapportera det andra, ”du måste bredda din sökning” och andra goda tips. Tips som ibland kan kännas som ”du gör inte nog” ”om du bara gjorde lite till så får du jobb” men det finns inga garantier och du gör nog för idag och imorgon har nya möjligheter. Var nöjd och fortsätt fortsätta.

Du släpper in folk i ditt liv att tycka och tänka (och hota). Då är det viktigt att hålla fast vid din vision. För trots att det är viktigt att kunna systemet (annars kostar det pengar) så passar ingen perfekt in. Det funkar inte att slussas vidare in i vilket jobb som helst, det är ingen lösning, kan tvärtom skapa mer problem. Och jag är förövrigt inget problem som behöver en lösning. Dessutom kan lite väntetid sänka den kräsnes krav och höja motivationen hos de flesta. En motiverad männniska hittar mer möjligheter och är mer attraktiv att anställa. Jag försöker hitta balansen mellan att göra det jag måste, för det måste jag, utan att göra våld mig själv. Man får spänna musklerna och stå emot lite, stå upp för sig själv. Jag vill hitta ett jobb som jag kan ha länge, som utvecklar mig, inte bryter ner mig.

Att vara arbetslös är att vara sårbar. Jag gör det jag kan, och oftast räcker det. Men nu har jag upptäckt en miss min arbetsförmedlare gjort, hen som är på semester nu med inga bekymmer i världen, hen som intygade att det inte var något fel och att jag gjort väsen i onödan, men som VAR något som hen missat att göra och som kan komma att kosta mig en månads inkomst. Nu kommer bubblet i magen, ilskan och maktlösheten.

Jag har ringt och ringt och pratat och visat och bevisat och nu verkar del 1 av problemet löst. Del 2 får jag vänta på och hoppas. Men nu börjar nästa steg, nämligen att anmäla felet. Dels för att det blev fel. Ska det registreras och göras statistik på alla jobb som folk söker och får, så ska även fel på vägen noteras. Men det ska även anmälas för att ”jag gjorde väsen över ingenting och orsakade extra arbetet i onödan” – eller kanske INTE, det var någon annan som INTE gjorde det hen skulle men som intygade att det var gjort, och slängde med en förolämpning som bonus. Det är INTE jag som ska skämmas, och det är INTE jag som kommer ta det liggandes ner.

Inget är gratis som arbetslös, inget!

Jag tänker inte ta emot skit, jag respekterar mig själv och tolererar inget mindre av andra. To be continued…

Spalördag

20140712-164703-60423571.jpg

Den här veckan har jag tagit vara på överbliven fruktsallad, kiwisar, som är fulla av enzymer som typ äter död hud. Även ananas och papaya har liknande enzymer. Jag har mosat dom och använt moset som ansiktstvätt och peelingmask. Testa! 

Fruktjuicer är sjukt kraftfulla, det är både ett tips och en varning. Om det är en sur juice så blanda gärna i lite bikarbonat för att höja ph’t så att den inte irriterar huden. Det du har i kylskåpet och skafferiet kan vara minst lika effektivt för din hud som det du köper i butik, men gör lite research så du inte gör mer skada än nytta. Fördelen är att du kan anpassa efter din egen hud och egna behov, slipper konserveringsmedel samt att det är billigare.

Nu har vi äntligen köpt hem honung, så jag kan tvätta ansiktet med det. Jag packar minsta möjliga när jag åker till Lule, dels sånt jag helst inte pälsar ner, sen exempelvis honung och kokosolja som väger ner samt kletar och som likagärna kan finnas på plats.

Jag fyndade en liten burk med kaolinlera i ett skåp som jag måste ha lämnat här. Så ikväll blir det lermask med äcv och honung. Troligtvis även nagellack på tårna, för att piffa upp lite efter en dag på stranden.

Att våga det man vill

Att våga det man vill börjar med att man vet vad man vill. Det låter enklare än vad det är. Jag kan veta vad jag vill äta just nu, om jag vill cykla till affären eller inte, ska jag tvätta håret nu eller ikväll osv. Men för att veta vad man vill måste man våga lyssna på sina drömmar och mål. Att våga göra något läskigt, att våga vara sårbar, satsa på något annorlunda, tror jag inte för min del handlar om andra människor och deras tyckande, även om det har sin del.

Det första jag måste våga är att erkänna för mig själv vad jag vill, att våga måla upp bilden, att sträcka mig mot det och längta, kanske misströsta en stund, men sen bestämma mig – jag vill. Andra människor kan tycka och tänka och kritisera, likaväl som dom kan berömma och uppmuntra, men det viktigaste är vad jag själv bestämmer.

Våga drömma drömmen. Våga mista den en stund.

När jag kan erkänna för mig själv vad jag verkligen vill, det är då som jag är modigast. Resten är bara en del av vägen jag går.

Jag är många saker. Dotter, syster, vän. Konstnär, designer, poet. Jag jobbar med tankar, med händer, med hela min kropp. Allt runt omkring mig är material som kan formas och omformas.

Det senaste två åren har jag jobbat med att våga drömma igen. Våga vilja en massa saker, våga välja, välja ALLT. Nu är det är dags att göra. Vilket jag ser fram emot. Och visa, vilket gör mig otålig, då jag vill ha allt färdigt NU. Men det är en del av processen, att sakta växer det fram, det som redan lever i mitt huvud, sakta får det födas ut i verkligheten.

Vindsrensning och flyttordning

Jag flyttar till Holmsund i september och har redan börjat organisera. Hela vinden tömdes ut och sorterades och sattes tillbaka i ny ordning. Allt mjukt sattes i sopsäckar, det som är ömtåligt hamnade i ett hörn (vissa redan inslagna i papper), annat smått och gott hamnade i en hylla, allt klart att packas ner i kartonger eller väskor, eller rätt in i en bil när det är dags för flytt. Det finns inga fönster på vår vind, så tiden och luften försvinner, och dagsljuset blir en trevlig belöning när man väl kliver ut.

Vissa saker i mitt rum flyttades upp så jag kan ha ett luftigt rum nu i sommar. Jag hoppas kunna vara lite kreativ när det blir lugnare i området, och då jag inte delar kök med mer än en person. Min nya lägenhet har jag redan inrett i mitt huvud och på papper, jag är redo att flytta in och fixa, framförallt mitt kök.

I mitt huvud har jag tusen projekt. Kreativa, med händer och sinnen, naturmaterial och allt sånt underbart. Till det läggs det även på tusen till, inredning och detaljer för nya stället. Men jag ser det som en tillgång och inte en börda att flöda över av inspiration och idéer, hellre för mycket än för lite.