En vecka kryddat med ångest

Förra veckan blev det själ(v)medicinering med chips och choklad, och mat på stan. Ångest är överskattat, å ena sidan inte så farlig, å andra sidan djävulsk som den smyger sig nära och sakta men säker kramar om. På insidan, i kroppen, därhelst den kan nå.

Då jag inte har någon traumatisk händelse bakom mig, mer än de upp och nedgångar som man kan ha i dagens stressiga och självupptagna samhälle, så känns det svårt ibland att få ha ångest. Fick jag välja så skulle den ju givetvis bort, men nu är den del av mitt liv, av mig. Den kostar mig ibland, och att berätta om den är inte alltid naturligt. Jag skäms inte för den. Men hur kan jag förklara den som orsak, då den ej syns, då den oftast kan hanteras, men ibland tar den så väldigt mycket av mig, och jag vill kunna få förlåtelse? förståelse?

Hur pratar man om ångest? Så att det blir naturligt, så att den får sin plats; i samtalet, i samhället; då den tar plats i människors liv. Inte för stor plats, eller för liten. En bekräftelse att ångest finns, hos alla, och hos vissa lite mer.

Ett sätt för ångest att visa sig på är andningen, det blir svårt, en ansträngning. Vet man inte vad det beror på kan det nog kännas jobbigt, är det fel på lungorna, kanske astma? borde jag gå till doktorn?  Och i båda fallen är det bra att gå till doktorn, och ibland kanske till två eller tre doktorer, om de första inte lyssnar. Det händer hela tiden, att folk inte lyssnar. Då tar man sin röst och går till någon som vill lyssna, som tar sig tid.

Jag önskar inte att jag hade astma, men viss typ av stress, av ansträngning ger mig andnöd, ger mig ångest. Det känns mer acceptabelt att ha ex. astma som orsak till att jag inte hann, kom, orkade. Jag vill inte ljuga, men inte heller alltid tala sanning. Alla behöver inte veta allt om mig, veta det som utmanar mig, och ibland fäller mig.

Jag skäms inte över min ångest, den bara är; inte hela tiden, oftast inte alls, aldrig långt långt borta. En vän som gör sig påmind då och då. Inte den mest välkommna vännen, men inte en fiende heller; att vara rädd för den gör det värre, att kämpa med den likaså. Ångest är som en inre kramp, en massa knutar som trasslar och drar; att släppa taget, att slappna av, av ta en knut och sen en knut till, det är så man tar sig ur, tar sig fram.

För mig tog det många år att få ett rimligt grepp om ångest; att det är något jag har, hur den kan se ut, vilken plats den tar, och hur man lever ett gott liv ändå. Bilden innan var ungefär som att jämföra att vara deppig med en depression. Jag tror faktiskt att jag är mer rädd för att människor ska underskatta ångest och döma mig som lat eller dryg, trots att jag också är rädd för att bli dömd som sjuk och ostabil. Det som gör mig lättad och trygg är att jag inte är ensam ångester, vi är flera som lever goda liv, flera som genom historien och nu gjort större, och bättre, och aldrig tidigare skådade ting.

När jag landar på andra sidan, när jag kan andas djupt igen, får jag påminna mig om att jag är inte ensam, jag behöver inte skämmas. Vi är flera som kämpar och lever. Vi får finnas. Jag får finnas, precis som jag är.

Jag har en tyngd mot mig, men så mycket mer för mig. Vinden i ryggen och blicken fram, upp, ut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s